Hur känns det nu?

Det gör mig ont att inte kunna se dig längre, eller så är det kanske precis det jag gör. Men ont gör det oavsett. Var jag blind förut.. Som det är nu blir jag mest äcklad och sårad om vartannat, det är sorgligt men jag släpper det.


Jag tror inte att jag längtar och jag tror inte att jag saknar. Jag tror att jag bara lever och ser.
jag trivs med det, jag trivs med dig.




Jag ska fånga dagen och fixa lite nu tror jag.
väntar fortfarande på ditt samtal..

Vuxna människor existerar inte.

Jag har precis insett det, och nu förstår jag inte riktigt hur jag kunnat missa det tidigare..
Det är bara ett fånigt påhitt, en undanflykt, en ursäkt, en anledning.
Ett påhitt.
Tänk efter, hur många gånger har det inte hänt att man sagt: vuxna människor?! Hur kan vuxna människor göra så?
Man kan ta extrema exempel som Lenin, Stalin, Hitler o.s.v. men det finns ju hela tiden "vuxna" som bara skäller och skyller och liksom inte förstår. Vägrar förstå, som har någon dryg attityd som säger "vi är vuxna, vi kan göra precis som vi vill"     och det äcklar mig.
Jag är besviken, men nöjd med min insikt.  För det är ändå fint, vi är människor. Människor, inget annat än människor. Dock är vi alla människor i olika stadier. Vi är på olika nivåer, men det är fint det med.
Men några speciella förväntningar på vuxna ska man inte ha. Dom är inget annat än vuxna vi.

Idag känner jag mig otroligt inspirerad och glad. Jag känner mig lycklig och på något vis har jag en känsla av att lilla jag, faktist gör någon nytta i detta sanslösa samhälle. Men det är bara en liten känsla, det kan hända att det är kaffet. Men det spelar liksom ingen roll, för jag är glad. Jag önskar att jag kunde göra alla människor glada idag, det skulle kännas bra.

Nu längtar jag bara otroligt mycket efter min man.

Sov gott mina fåglar