Du är så svår att se igenom. Jag antar att anledningen till det är att jag inte ser dig på håll.. Jag hinner aldrig bara iakta dig. För alltid när du är i närheten av mig, är jag i närheten av dig, aldrig en bit ifån.  utan tätt intill. I alla fall i mina tankar.
Och jag hatar det, mer än jag älskar det tror jag, för jag förstår dig aldrig. Och du verkar inte förstå mig heller, kan vi inte bara lära känna varandra?
eller, är det kanske försent


Jag blir galen, som alltid. Och flyr ännu en gång efter trygghet.  jag vet inte vad det är med mig just nu men jag har tankarna på något snevridet håll, och jag är lika förvirrad som tidigare men jag gillar vart tankarna lägger sig på något vis. Fast jag är inte så säker på att jag vet vart dom lägger sig.. konstigt det där. Jag längtar i alla fall efter dig.

Jag önskar att jag var en del av något, det kanske jag är. Något säger mig att jag borde föra mina konstiga dialoger med mig själv någon annanstans än här. Det är ändå ingen som förstår, det är ändå ingen som ens försöker förstå.
det är ingen som känner mig.
kan du bara ge mig en jävla chans? kan du bara tycka att jag är värd att chansa lite på?
jag hatar dig
jag hatar dig för att du inte ser mig, ditt as.
jag hatar att jag är ett glashus, ett glashus för alla andra och mig själv.
Ibland önskar jag att jag inte kunde lista ut mina tankar och känslor, men det kan jag. Jag förstår dom alltid, det är bara det att det gör mig förvirrad och jag inte förstår varför.
Äh, allt blir så invecklat , jag orkar inte det.


Lars Winnerbäck och Håkan Hellström vet i alla fall mycket mer om mig än vad du gör..

natt och dag, det finns ingen skillnad
du och jag, vi passar inte in där..