När ord blir stumma och toner döva
  allt planerat blir ingenting, allt oplanerat blir allting. 
Jag vet inte hur men plötsligt är jag tillbaka i ett förvirrat tomrum
Känner mig nästan som en liten chokladbit, kvarglömd i icakassen, lämnad för att förstå att jag åter lurat mig själv.

idioti, samhället vi lever i.

Åh vad jag VILL., vad jag LÄNGTAR, vad jag SAKNAR, vad jag ÖNSKAR.. men det är la det man måste sluta med, vänta med att tänka. eller?
Det enda som är något eller inte det enda, verkligen inte .. men det som är något precis just nu, är min kära håkan. Min kloka håkan.
Så jag säger adjö med ett litet leende på läpparna , han lyckas med allt den där håkan


ksk - bara ge mig